En fråga som jag fått ganska många gånger är "hur högt har du tävlat, har du tävlat på den klubben, hoppning eller dressyr" osv osv.. Frågan har kommit upp bland de andra i klassen men speciellt när man börjar träna för en ny tränare. Det är en liten check på vad man kan, men bara för att man tävlat si och så mycket behöver det verkligen inte se bra ut och det behöver inte vara med någon stor framgång.

 

 

Tävlat har jag gjort i mina dagar, på klubbnivå och lokalnivå, men inte nu de senaste åren. På ridskolan var jag med i både dressyr och hopptävlingar på mina favorit ponnyer. Ett russ som heter Didrik och ett C-ponny sto som hette Madonna brukade jag ställa upp med i dressyren och mina skimmelkillar Baron och Chico (<-som jag sedan köpte) hoppade jag med. Några ynka rosetter knep jag allt, var bara 8-13 år och inte så duktig. 

 

När jag flyttade hit ner till Skene med min ponny Chico så var vi med på lite klubbtävlingar men började även lite smått att åka ut på lokaltävlingar. Han var en riktig läromästare men en seg och gammal sådan, så för det mesta gick det inte hela vägen. Vi tävlade dressyr LC:1 & LB:1 och hoppade LD (80cm). Jag var glad och lärde mig mycket men när vi märkte att han inte ville mer i hoppningen, när glädjen endast visade sig när vi hoppade 50-60cm, så bestämde vi oss för att köpa en ny häst.

 

Vi åkte till Skåne och köpte Cassandra, en maxad D-ponny som då var 9 år och tävlats i hoppning och dressyr. Hoppade som en GUD och det var det som avgjorde allt och vi köpte henne. Vi kom inte riktigt överens men envis som jag var så ville jag ut och tävla ändå! Hoppningen gick alltid bra så varför skulle det inte funka på borta plan?

 

När jag kom ut på tävlingarna blev jag varmt mottagen av andra som tävlade för samma klubb. Tidigare när jag hade Chico sa någon knappt hej, men nu när jag kom med min snygga trimmade ponny kunde de minsann göra en min ifrån sig. Jag blev rätt sur och bytte klubb direkt vid årsskiftet men tävlandet lades på hyllan till slut. På tävlingsbanan gick det inte bra och jag bestämde mig för att jobba på hemmaplan och träna tills jag och mitt lilla sto kom överens. Vi åkte istället ut på clear rounder någon enstaka gång och ibland för att träna i tävlingsmiljöer och tränade regelbundet för olika tränare i både hoppning och dressyr.

 

Men till sist kom jag till insikt att detta kanske inte är min grej. Visst jag är en riktig tävlingsmänniska men varför ska jag lägga pengar på det när jag kan lägga alla dessa pengar på att träna för instruktör? Jag behöver inte visa att jag är bäst ute på banan utan kan göra det för mig själv i manegen och sen så småningom om jag vill och har en häst som jag vill tävla med så kan jag åka ut och sopa banan och klättra i klasserna. 

 

Vissa håller med mig, andra inte. En dröm hade varit att få betalt för att rida andras hästar, inte stå och mocka som jag gör nu.. Så jag är glad för den utbildningen jag går, för där får jag gratis hjälp och jag utvecklas jättemycket. Så tävlandet, det kommer, eller så kommer det inte alls. Varje ridpass är en tävling, på gott och ont. Att ha sån hög press på sig som jag har kan göra en väldigt besivken och samtidigt väldigt glad.

 

De få bilderna jag har kvar....