Nu har kamratandan lättat något. Det märks tydligt att hjärnan har fått tillgång till syre och socker när jag öppnar min varma, goa, kletiga kokosboll och utbrister "FAN DEN ÄR JU KLETIGARE ÄN BAJS?!". Meningen var ju så klart att det skulle vara i samtalston, men hela bussen fick nog höra mitt konstaterande.. Blev rätt pinsamt och jag och Mikko började asgarva. 2min senare drar Mikko upp sin choklad och säger bekymrat "åh, hoppas den är hård"! Vi skrattar återigen tills tårarna rinner, tur att passagerarna närmast oss hoppade av nu...