Det går inte att beskriva med ord hur mycket detta djuret betyder för mig. Våran "hatkärlek" som visar sig genom alla dessa öknamn som Lill Hitler, djävulsponny och så vidare är bara en fasad för hur otroligt dum jag måste vara som trots det svängiga humör faktiskt älskar denna häst.

 

Trots att hon "hugger" efter mig varje morgon och eftermiddag när jag ska ta av och på henne sina täcken, trots att hon gnislar tänder när jag tränsar, trots att hon kan sparka efter mig när jag gör allt jag kan för att spola av leran från benen så kommer hon alltid vara guld värd.

 

Även om mitt humör inte alltid är på topp och Cassandra faktiskt oftast inte gör mitt humör speciellt mycket bättre så finns dom stunderna då en liten gnutta uppskattning kommer fram. Och de är dom jag försöker lägga på minnet.

 

Jag kommer ihåg när jag hade ägt Cassandra i två dagar. Hon somnade med sitt huvud på min axel och jag kunde stå och klappa och pussa på henne hur mycket jag ville. Det har aldrig hänt igen tills för några dagar sedan när vi var hos veterinären och hon fick lugnande..

 

Jag kommer ihåg när jag för första gången och enda gången kunde knoppa henne utan att hon ryckte till en enda gång! När jag fick för mig att tävla dressyr på denna lilla primmadonnan så hade hon stubbad man för att jag inte kunde knoppa henne..

 

Men det största och finaste minnet jag har just nu, det som jag lever och andas för och får mig att längta tills jag kan sätta igång med vår träning igen, det är från när vi var hos veterinären. "Julia, det syns att Cassandra litar på dig. Det är så fint och se och de är inte alla som har sånt band. Hon tittar på dig hela tiden." Ungefär så var utlåtandet under tiden då Cassandra blev undersökt och det var otroligt hur lugn hon var och att veterinären fick ta på henne överallt utan några som helst bekymmer. 

 

PUSS PÅ MIN ÄLSKADE PONNY!